Share for Change: Är Helvetet då, eller är det det där som sedan tar vid?

Under våren 2021 blossade det upp en debatt om att ge tidigare misstänkta våldtäktsmän talutrymme. Röster väcktes framförallt kring hur SVT har hanterat Göran Lambertz och Soran Ismail, men det här är bara att snudda vid ett större problem som vi som är människor nu och som framtida generationer står inför: Hur vi ska hantera utvecklingen av Metoo, att bryta kedjan av våld och förebygga sexuella övergrepp, mänskligt lidande och trauma. Vi måste göra upp med hur vi hanterar frågor om skuld, skam och ansvar. Det som är bortom upprättelse.

Jag vill egentligen inte dela min berättelse, men i min röst finns också historien om så många andra och om samhället idag. Här kommer ett vittnesmål från Sverige 2021.

METOO.
Det var jag det.
Men jag skrev inte det då, 2017.
För precis som många andra var jag helt inkapabel att uttrycka mig.
Jag befann mig i ett inferno av konsekvenser av det jag själv blivit utsatt för. Jag befinner mig fortfarande i detta outhärdliga, men jag skriver ändå.

Vi spolar tillbaka.
Då.
Jag föddes.
Sedan gick allt fel.
Det var gärningsmannen det var fel på, så troligtvis började det omedelbart. Gränslöshet. Att förväxla närhet med sex. Att förväxla sex med våld. Att förväxla våld med kontroll. Kontroll, ett substitut för känslan av underläge och utsatthet.
Det var villa, vovve, volvo, medelklass, akademikerföräldrar, akademikersyskon.
Och så det där… obeskrivbara.
Aggression. Våld. Sexuella övergrepp. Våldtäkt. Incest.
Men det var ju sådant som händer andra, inte sådana som oss?!
Vem. Som. Helst.
Dysfunktion har inte en skepnad. Det har flera.

Gärningsmannen blev arg när man gjorde motstånd. Han fick en spegelbild som var föga smickrande:  Förövaren. Pedofilen. Våldtäktsmannen. ”Nej ge fan i att få mig att känna mig så där” verkade han tycka. För att lindra lidandet var det bäst att spela död, lämna kroppen som ett lik.
Ett kadaver i ett barnrum långt, långt bort härifrån fast ändå väldigt nära dig. En klasskamrat? En kollega? En vän? Någon som du känner? En granne? En släkting? En familjemedlem? Dig själv?
Vi var ju så många som sa Metoo.
Men jag vet att vi var många många fler. Ett mörkertal av människor som bar på skam, skuld och skräck. Kanske kommer sorgen en dag? Metoo var bara toppen av ett smältande isberg. I havet ligger vi som kämpar för våra liv, i en sörja av flytande kroppar av dem som tog slut och lämnade istället. Det går inte att göra din röst hörd om du får vatten i lungorna. På botten bor dom som ingen bryr sig om. För vissa av oss var vår berättelse för ful för att återge.

Också män är överlevare.
Också kvinnor är förövare.
Men de flesta av de som utsätter någon för våld och övergrepp är män.

För oss utsatta blir konsekvenserna de samma.
Också sveken, som syr sick-sack söm över våra revben.
Utsatthet och frånvaro även när vågorna ebbat ut. Mänsklighetens många ansikten som ser bort för alltid. Skolan, soc, rättsväsende, vård, omsorg, samhället, världen, universum.
Alla vet vi hur det känns när främlingarna, vännerna, släkten, syskonen och föräldrarna syr med korsstygn. Denna oändlig tråd av lidande som binder oss samman. Generationer av trauman.

För mig tog det inte slut, det blev bara värre. Ingen ingrep. Gärningsmannen blev aldrig tillfredsställd, gjorde han något avskyvärt så gjorde han sedan något värre. Gränserna rämnade som om han letade efter något som han inte kunde finna. Jag gissar att det egentligen var något annat han sökte. Kanske letade han efter kontakt, intimitet, trygghet, relation, anknytning. Men han kunde inte. Det blev bara aggression. Våld. Porr. Våldsporr. Övergrepp. Våldtäkt. Porr som återgavs i övergrepp.

Kanske ville han vara en pappa?
Men det är inte att vara en pappa att våldta sitt barn.
Är det att vara en människa att våldta någon?

Hjälp mig. Hjälp mig. Hjälp mig. Hjälp mig.
Skrev jag i dagboken då. Det var i slutet på gymnasiet.
Ingen kom och hjälpte så jag flydde därifrån. Tog allt jag kunde bära och sprang. Det sociala skyddsnätet har stora maskor ska ni veta, trillade nästan rakt igenom och snuddade med tårna i utsatthet.
Så här i efterhand: Sprang tills jag snubblade, gick sönder och föll itu.
För vissa går det ännu värre, jag lider med er.
Det här är nu, det är realtid, för jag är ung ännu, men sönder på heltid för det jag utsattes för i helvetet på jorden.

Och när vi ändå snackar om sexuella övergrepp, då undrar jag.
Är Helvetet då, eller är det det där som sedan tar vid?
Konsekvenserna efteråt är så omfattande att det kan krossa ett helt liv. Det är här en fråga om demokrati, för vi som utsätts får så svåra konsekvenser att vi plockas bort från samhället och fråntas vår demokratiska röst. 

Många lever vi med konsekvenserna av övergrepp. Många lever vi med det i flera år, om inte för alltid. Vården är obefintlig, kunskapsglappet enormt. Somliga av oss är inte längre vid liv. Andra av oss existerar som på halvtid, svävandes mittemellan i ett plågsamt repeat av C-PTSD, flashbacks, depressioner, ätstörningar, lidande och självplågeri. Vi får ett traumatiserat nervsystem som ger smärtor och konstant utmattning. Själv har jag inte sovit en hel natt på sju år. Jag är knappt trettio år, detta är Sverige idag, nutid.  Det här är konsekvenserna av sexuella övergrepp, trauma ger förändringar på hjärnans struktur, det ger ett hyperalert alarmsystem.
Det är det som blev mitt liv, ett liv som aldrig blev av.

Fuck you människans motvilja att möta skam, skuld och ansvar.

Progression riktar sig framåt. Utveckling sker utåt och vidare. Inte genom att cirkulera och backa bort från ansvar. Om människan ska rikta sig någonstans så måste det vara på väg mot något och inte bort ifrån.
Nej. Det här är inte utveckling, det här är inte Metoo som mognat.
När Metoo vecklar ut sig och släpper sina blad uppstår ett rum, en öppen yta utan höljen. Över tröskeln och in i mitten ska dom gå som bär på skuld. Med hög röst i ett rum utan väggar ska de förkunna vad dom har gjort med oss som inte valde. I vibrationerna av deras röster uppstår ett eko som kan föra oss vidare. Det är där diskussionen kan ta form.
Det här är inte en diskussion om oss som blev utsatta. Det är en diskussion om er, ni, du som utsatte oss, ert ansvar och er skuld. Om du bär din skuld, på riktigt, vad sker då i dig som människa? Vilka konsekvenser bör du då ta? Den delen av dig som begick det här avskyvärda, vad hade den delen behövt istället?
Hur kan vi hindra en människa från att begå denna ovärdiga handling?
Mot, sig själv.

Att begå ett sexuellt övergrepp är ett misslyckande som människa.

Förövare är den som för över sin dysfunktion på andra. Denna överförare måste förstå att det som vi tar från andra, det tar vi också från oss själva. Rätten till ett liv i värdighet.
Skillnaden är bara den, att enbart den som gjorde valet att skada bär skulden för det som skett.
Skulden den är evig, men bär den i din famn och låt den föra dig i en annan riktning.

Play.
Nutid. 2021.
Gärningsmannen blev anmäld, förhörd och häktad. Sedan släppt, i brist på bevis.
Det hade gått så många år innan jag kunde göra min röst hörd. Men vad gör det? En fällande dom skulle ändå inte hjälpt mig. För konsekvenserna finns redan i mig. I min kropp. Konsekvenserna av sexuella övergrepp är ett liv i lidande. Jag behöver inte upprättelse, vad ska jag med det till!? Jag ber er bara om en sak: bryt generationer av trauman, möt din skam, din skuld och ditt ansvar.

/Kvinna 30 år

#metoo
#metooincest
#jagväntarpåminvård
#shareforchange

Vill du också dela med dig av dina uppefter sexuella övergrepp? Eller är du närstående och vill uppmärksamma sexuellt utsattas situation? Skicka din text till [email protected]. Max 1 200 ord.

Med den här listan vill vi dela kunskap för att patienter och vårdgivare ska kunna hitta vägar framåt i behandlingen, så att en patient kan utredas för rätt saker och därmed få en diagnos och behandling som är relevant.

Många som har varit utsatta känner igen sig i negativa triggers som vi beskrev i ett tidigare inlägg. Ibland är det lätt att glömma att de flesta människor också bär på positiva triggers. 

Även de kan skapa reaktioner eller känslor som inte behöver ha en given logik i nuet. En positiv prägling där det blir extra lätt att känna känslor som går åt till exempel trygghet, tillit, tillhörighet, kraft, förståelse, gemenskap, glädje, hopp, frihet eller tacksamhet. 

För den som har varit utsatt för sexuella övergrepp kan det vara ett extra viktigt och läkande verktyg att lära känna och etablera positiva triggers. Med hjälp av dem kan nervsystemet medvetet skiftas.

Exempel kan vara att sitta på en brygga, rostat bröd, träd, lavendel, en låt, en filt, grupper för utsatta, träning, kunskap, en film, bada utomhus, en vän, en förebild, ett spel. 

Sånt som kan påminna om en plats som varit trygg nog, en stund när en känt sig hörd, en stund av skratt med en annan, en gång när kraften räckte till eller hjälper vila att ta plats i kroppen. Att hjälpa sig själv att förstärka goda känslor och erfarenheter gör skillnad. Även här kan en hjälp vara att utforska tillsammans med en behandlare. 

Vilka är dina erfarenheter av positiva triggers och att jobba med dem?

Här nedan är utdrag ur en debattartikel som vi skrev i Psykiatriska Riksföreningen för Sjuksköterskors (PRF) medlemstidning Psyche. Sjuksköterskor inom psykiatrin möter vår patientgrupp ofta och det är viktigt att de lyfter behovet av alternativ när behandlingar inte fungerar. Debattartikeln hittar du här på sidan 19.

Posttraumatiskt stressyndrom, dissociativa störningar, depression, ångestproblematik, ätstörningar, missbruk och självskada är alla vanliga symtom som uppstår efter att man utsatts för ett eller flera sexuella övergrepp.

Det går att läka skadorna, men fokus i offentliga vården hamnar ofta på att lindra symtomen istället för att bearbeta själva traumat. Botar man bara symtomen finns en stor risk att det utvecklas nya eftersom grundorsaken, traumat, inte är bearbetat. De här patienterna återvänder därför till vården gång på gång. En kostsam och påfrestande process för både patienterna och samhället.

Det finns förstås mottagningar i Sverige som erbjuder kvalificerad traumavård. Men de är allt för få och köerna ringlar så långa att vissa av dessa kliniker tycks hemlighållas. Medusa har flertalet medlemmar som kämpat i månader för att få en remiss till en relevant mottagning, bara för att få till svar att de är för komplext traumatiserade för att kunna få hjälp av landstinget. Man hänvisar till privat vård och att patienterna ska engagera sig i patientorganisationer för att påverka politiskt.

Det är tyvärr så här vården ser ut när man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Vi hör från politiker vi möter som driver de här frågorna att de ofta får till svar att den offentliga vården har lösningar som fungerar. Det kanske ser så ut från ett inifrånperspektiv. Men vi har ett utifrånperspektiv; lösningarna fungerar inte. Att
hänvisa en sjuk person till att söka vård privat eller att engagera sig ideellt är inte en lösning.

Vi är för många patienter och lösningarna är för få, för snävt riktade. Vi är inte en liten grupp utanför samhället. Vi finns överallt. I skolorna. På arbetsplatsen. Bland vännerna. Vi har olika grader av traumatisering, olika diagnoser och framförallt är vi olika människor. Det går inte att förvänta sig att enbart KBT ska fungera för alla. Det är ett utbrett och komplext problem och det finns inte någon person som är ansvarig för hur det ser ut idag.

Vi måste alla ta vårt ansvar, erkänna problemet och lyfta frågan. Sjuksköterskor inom psykiatrin möter de här patienterna ofta. Vi vet att ni bryr er, men vi vet också att det är svårt att få gehör. Vi hoppas och önskar att ni kan hjälpa oss att fortsätta lyfta frågan. Alla som utsatts för sexuella övergrepp har upplevt ett stort svek. Låt inte psykiatrin fortsätta svika dem.

Jonas Lind, ordförande Patientföreningen Medusa

Flo Fermelin, ledamot Patientföreningen Medusa

En trigger är något som påminner om en tidigare upplevelse. En trigger kan vara positiv eller negativ beroende på upplevelsen. Triggers kan skapa en reaktion eller känslor utan given logik i nuet. I det här inlägget pratar vi om negativa triggers. Till exempel kan en doft, plats, ett klädesplagg eller beteendemönster utlösa en reaktion i kroppen, slå om nervsystemet, ge illamående, skakningar med mera. 

Det är vanligt att de som utsatts för sexuella övergrepp bär på negativa triggers. Triggers kan vara medvetna eller omedvetna. En del behöver hjälp för att förstå sina egna triggers. De kan också ge upphov till undvikande eller säkerhetsstrategier för att slippa effekterna av triggern. Då kan ens liv bli begränsat på olika sätt.

En trigger kan också ge en information om vad som händer inom en, vad man behöver eller hur en kan hjälpa sig själv. Ett exempel kan vara att veta att en är väldigt rädd för en viss parfym. Det kan ge en möjlighet att känna vilka känslor som lever kvar inom en, lära sig om sin inre prägling och se om det låset kan få börja släppa med hjälp av nya trygga och förstående strategier. Det arbetet kan behöva stöd i behandling.

Vilka är dina erfarenheter av negativa triggers och att jobba med dem?

Artikeln publicerades i Västerbottens-Kuriren 21/5 2020

Asta-mottagningen i Umeå är en specialistmottagning för personer som utsatts för våld eller sexuella övergrepp i nära relationer. Mottagningen har funnits i 24 år och har prisats för sitt arbete och sin kunskap om traumaanpassad behandling. Nu har Region Västerbotten planer på att avveckla Asta och låta mottagningen spridas ut i övrig psykiatrisk verksamhet. Detta ser vi som ett stort misstag då kunskapen kring patientgruppen finns på just specialiserade mottagningar och då riskerar att försvinna i mängden.

Sexualbrottsoffer tenderar att behöva vård för psykologiska konsekvenser av övergreppet. Det kan handla om posttraumatiskt stressyndrom eller komplext posttraumatiskt stressyndrom, dissociativa störningar, depression, ångestproblematik, missbruk, ätstörningar, självskada, anknytningsstörningar etc. Listan är lång. Men grundorsaken densamma, traumat.

Som patient med ovanstående symptom kan man i offentliga vården idag främst vända sig till allmänpsykiatriska mottagningar för vård. Ofta är det ångestmottagningar eller affektiva mottagningar. Det är mottagningar där det inte finns några garantier för att personalen har kunskap om sexuella trauman och vilka konsekvenser de kan medföra. Alltså inga garantier för att patienten får adekvat vård.

Asta-mottagningen i Umeå är en av landets mycket få specialistkliniker för sexualbrottsoffer. Den har uppmärksammats efter #metoo som ett exempel på en lyckad insats där patienter får hjälp med hela sin problematik.
Västerbottens Region har gått ut med planer på att avveckla Asta. Man väljer nu att inte kalla det avveckling, tanken är att personalen ska gå ut i andra mottagningar och att patienterna ska hänvisas till dessa. Personal och patienter från Asta kommer att ingå i mottagning 4, där målgruppen nu är personer 18-60 år där ångestsyndrom eller tvångssyndrom är den primära problematiken. Våldsutsatthet eller sexuella övergrepp nämns inte någonstans i planeringen för mottagning 4. Asta-mottagningen kommer att integreras som en del i mottagningen, som sedan kommer att kallas Ångest- Trauma och Asta-mottagningen. Risken är att den kunskap Astas personal bär på och byggt upp under år kommer försvinna i mängden.

Patientgruppen och vi organisationer som arbetar med frågan vill se fler specialistkliniker. Liksom specialistkliniker för rygg eller ortopedi ser vi att patientgruppen där får hjälp med grundproblemet och blir bemötta utifrån en förståelse och kompetens kring helheten och komplexiteten det kan medföra. Vår upplevelse är att patientgruppen hos specialistkliniker har mycket goda chanser att få en samlad och synkroniserad vårdinsats som inkluderar både själva traumat och dess effekter. Patienterna själva besparas att slussas runt mellan olika instanser, bedömningar, diagnoser och medicineringar. Detta ger goda förutsättningar för varaktig läkning utan återkommande eller tillkommande symptom över tid.

Specialistvård framstår kanske som dyrt. Men vi tror att många andra alternativ i längden är dyrare, att få vård i punktinsatser för enskilda symtom utan att komma till grundproblemet gör att traumatiseringen kvarstår. Det tror vi kostar samhället mer pengar. Det vet vi också kostar den utsatta människan mer lidande.

Lös inte upp Asta, öppna istället upp för fler liknande kliniker. Öppna upp för en säkrare och effektivare vård. Ge fler människor möjlighet till adekvat vård och ett liv i läkning.

Jonas Lind, ordförande Patientföreningen Medusa

Flo Fermelin, ledamot Patientföreningen Medusa

Anna Johansson, ledamot Patientföreningen Medusa

Anci Nordmark, initiativet Stäng Inte Asta

Åsa Söderberg, leg psykolog, leg psykoterapeut ASTA-mottagningen

Lena Wännman, leg psykolog, leg psykoterapeut ASTA-mottagningen

Linda Jonsson, aukt socionom, leg psykoterapeut ASTA-mottagningen

Hermine Holm, verksamhetsansvarig Rise – Riksföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen

Lena Morin, generalsekreterare nxtME

Gita Rajan, verksamhetschef Wonsa – World of No Sexual Abuse

Linn Fröjdendahl, utbildningsansvarig, Stockholms tjejjour

Malin Jenstav, stödverksamhetsansvarig, Stockholms tjejjour

Emma Raask, vikarierande verksamhetsledare Föreningen Tillsammans

Jeanette Niehof, leg. psykolog/psykotraumaterapeut ViduNova Trauma Expertis Centrum AB

Tonic immobility

Louise *) är arg, mest på sig själv. Hur kunde hon frysa och inte reagera som hon önskade.
Det är inte likt henne och hur hon ser sig själv. Hon hade en dejt för ett år tillbaka och han var inte lyhörd för hennes gränser. Hon vet ju hur hon ska reagera på andra människor, även i påfrestande situationer. Det har hon lärt sig i sitt arbete där hon dagligen möter olika människor och hon är ju även stark efter många års träning. Som tur ledde denna dejt inte till en våldtäkt. Men hon blev så rädd.

Förneka och trycka bort

Hon känner igen reaktionen från när hon vaknade av att hon blev våldtagen som tjugoåring.
Hon hade träffat killen på en fest och de hade legat med varandra, men sedan hade han sex med henne medan hon sov. När hon vaknade vågade hon först inte reagera och sedan frös hon till is och kunde inte alls reagera. I nästan tio år har hon haft flashbacks. Hon har förnekat det som hände och tryckt bort allt. Utåt sett var hennes liv en idyll men inombords var det kaos. Hon försökte att dämpa ångesten och skam genom att jobba, träna, räkna kalorier och vara i stallet med sina hästar. Hon har problem med nära relationer. Hon känner att hon inte äger sin kropp, inte äger sin sexualitet.

Att klandra sig själv

Louise klandrar sig själv. Hur kunde hon vara så passiv? Jag förklarar för henne att reagera
med en frysreaktion är en vanlig reaktion under en våldtäkt. Det finns tre automatiska
responser på traumatiska händelser; fly, kämpa eller frysa. Den sista reaktionen som man
också kallar tonic immobility är den vanligaste reaktionen under en våldtäkt och samtidig
den reaktion kvinnor mest klandrar sig själva för och skäms över.

En normal reaktion

Tonic immobility är en naturlig, ofrivillig kroppslig reaktion. Du har ingenting att välja på, ditt autonoma nervsystem bestämmer. Frysreaktionen framkallas när du är i extrem fara eller när du är väldig rädd. Denna reaktion är normal, ungefär 50% av alla kvinnor får den under
en våldtäkt. Många djur reagerar på samma sätt vid fara. Som Louise också beskrev ’I was a deer in the headlights’.
Tonic immobility är kanske den klokaste reaktionen på en våldtäkt. Chansen att överleva är störst om kroppen inte gör någonting. Du provocerar inte förövaren och där kvinnor i allmänhet är mindre starka än män är detta den mest logiska reaktion kroppen väljer under en våldtäkt när förövaren är en man. Detta är en automatisk respons som du inte kan välja.

Vad är symptom på Tonic Immobility? **)

• Du kan inte röra på dig
• Du kan inte prata
• Du kan inte reagera på sinnesintryck som ljud, doft eller rörelse
• Du kan vara okänslig för smärta
• Du skakar
• Dina ögon är stängda
• Dina muskler är spända
• Din kroppstemperatur sjunker
  
  

Fastän Louise vet att hennes reaktion var normal, så känns det inte så. Hennes kropp borde ha reagerat annorlunda tycker hon. Hon är besviken på sin kropp och på sig själv.
Skuld- och skamkänslor kan leda till att bearbetning fastnar och att du utvecklar Posttraumatisk stressyndrom (PTSD). Diagnostik visade att Louise hade utvecklad PTSD. Som tur är går det bra att behandla PTSD med evidensbaserade metoder.
Louise blev väldig förvånad att hon bara behövde 5 sessioner, ett bedömningssamtal och fyra EMDR sessioner. Många klienter kombinerar sin terapi med en online bearbetningskurs och då blir sessionerna effektiva och terapin mycket kortare.

Jeanette Niehof

)* Vb * Louise är en av mina tidigare klienter och heter i verkligheten inte Louise
)** källa Universitair Medisch Centrum Utrecht

Medkänsla och hopp – om frihet från trauma och dissociation

En svårt traumatiserad människa är ofta oerhört snabb med att klandra sig själv. Den inre kritikern är sträng och dömande, självkänslan extremt svag. Hårda, snabba, förkastande, ofta hånfulla, ständigt kritiserande tankar styr och förgör nästan alla möjligheter till positiva upplevelser eller möten med andra människor. Förmågan att känna medkänsla med sig själv är ofta helt obefintlig. Men vi kan alla öva upp vår förmåga till medkänsla och självmedkänsla. Begränsande övertygelser som Jag är hjälplös och svag ersätts successivt av stärkande självuppfattningar som Jag är stark och kan ta vara på mig själv. 

Medkänsla och självmedkänsla är läkande. Varje liten stund fylld av medkänsla påverkar personen som är med om den. När kroppen skakar av rädsla, smärtar av minnen eller när vi domineras av tankar fyllda av iskyla och dömande har man en enorm nytta av en sekund av självmedkänsla. Vi kan träna upp förmågan till självmedkänsla och medkänsla och det spelar en avgörande roll vid läkning av traumaskador.

Att sakta, steg för steg lära sig att känna medkänsla med sig själv är ofta något helt nytt för en traumatiserad person. Många vet inte ens vad det är, att sådan kan finnas, vare sig inom dem själva eller mellan människor. Den inre dömande världen är för kompakt. Bristerna hos sig själv tycker hen är alldeles för många för att visa sig själv den varma accepterande självmedkänslan.

Medkänsla och självmedkänsla är en slags förutsättning för hopp och läkning. Känslan att Jag är skadad för alltid ersätts av den betydligt mer hoppfulla känslan Jag är fin och kan bli frisk. Där det finns medkänsla spirar ofta hopp.

Traumatiserade människor behöver hjälp

Men traumatiserade människor behöver hjälp, bra samarbetspartners på sin väg mot en frisk och sund tillvaro. De traumatiserade besitter ofta en outnyttjad förmåga till återhämtning. De får sällan det utrymme, rätt resurser eller stöd av samhället eller i vården och sitt dagliga liv för att läkning ska kunna ske.

Dagens professionella och samhälleliga intressen påverkar i vilken grad traumatiska psykiska sår negligeras. Det kan på kort sikt verka enklare för sjukvården att enbart medicinera istället för att ge någon mer genomgripande hjälp. För myndigheter är det på kort sikt billigare att blunda för traumats konsekvenser. Genom tiderna har det etablerade samhället i olika omfattning vägrat tro på traumats betydelse. Människors vittnesmål har kallats fantasier, ansetts sakna vikt eller som en traumatiserad sa om vårdens bemötande nyligen ”En massa begrepp nämns, men det sker inget bemötande därefter.”

Kanske är det nutidens sätt att undvika, eller att enbart se delar av traumats konsekvenser och sedan ta till metoder och/eller mediciner i ett försök att angripa de symtom som man väljer att se. Resultatet blir en slags partiell insikt. Det gör tyvärr att erbjudandena till de traumatiserade brister i respekt och full förståelse. Vad den traumatiserade personen behöver och vad även samhället skulle vinna på är att fullt ut se överlevaren, möta denne med acceptans och medkänsla.

Dissociation en naturlig överlevnadsmekanism

Var och en av oss föds med en naturlig strävan att koppla samman våra erfarenheter till en sammanhängande upplevelse av vem vi är. Stegvis utvecklas vår jagkänsla: Alla mina tankar, känslor, förnimmelser och minnen tillhör mig, hur härliga eller hemska de än är. Jag är jag. Motsatsen till denna integration är dissociation. Trauman i barndomen kan på djupet skada våra möjligheter att uppfatta oss som en egen sammanhållen person. När integrationen uteblir kan dissociativa delar av personligheten skapas. Överväldigande upplevelser från förr lever då kvar som om de händer nu. Delpersonligheterna bär olika minnen, har olika beteenden och känslor. Vissa delar vet vad som hänt och tror fortfarande att det hemska händer nu. Andra delar har ingen kontakt med samma minne.

Det manifesteras som små öar inom oss. De isoleras, åtminstone till viss del, från varandra. Denna uppdelning blir ett sätt att kunna vila från upplevelsen av gräsliga traumatiserande erfarenheter. Om just de händelserna inte finns på den här «ön» kan det vara möjligt att gå till skolan, vila, vara i vardagen med kamrater.

När du inte har någon möjlighet att undvika faran, anpassar du dig och skyddar dig så gott du kan. Det kan ta sig uttryck i att «gömma sig» mentalt, fly bort från dina känslor när det känns alltför överväldigande obehagligt att vara i dem. Den extrema stressen får hjärnan och kroppen att distansera sig från här och nu. Verkligheten kopplas bort. Du dissocierar. Traumat når inte in i hela ditt medvetande.

Det är inget spektakulärt med denna mänskliga överlevnadsmekanism. Möjligen kan man säga att vi är genialiskt konstruerade. Dissociation tjänar verkligen sitt syfte, så länge faran finns kvar. Sedan behövs andra människors hjälp för att den drabbade ska inse att faran är över.

Dissociation kan vara ett enstaka symtom, men kan också ta sig uttryck i många olika symtom. Då är dissociationen mer genomgripande i personens inre och kallas syndrom. Den svåraste formen kallas på svenska Dissociativ Identitetsstörning, DID.

Judith Lewis Herman (psykiater och psykoterapeut) har formulerat vår möjlighet till dissociation så här: «Detta förändrade medvetandetillstånd kan betraktas som en av naturens små nådegåvor, ett skydd mot outhärdlig smärta.»

Viktigt att våga se och belysa trauma och dess konsekvenser

Ingen med trauma ska tystas som det har gjorts genom historien. I en tid då trauman börjar uppmärksammas och erkänns lite mer slås vi av omskakande insikter. Ofta avlöses insikterna av en handfallenhet. Vad gör vi åt traumaskadorna, när vi vågar se dem? Vad gör vi åt omfattningen, vad gör vi med vetskapen om hur sårbara vi faktiskt är? Hur tar vi hand om de grymma uttryck den mänskliga naturen kan ta?

Alla människor, inte minst traumatiserade personer, behöver bli bemötta och behandlade med medkänsla, förståelse och insikt om hur deras inre och yttre liv drabbats, som en konsekvens av att såren inte läkt. Den som söker hjälp på olika inrättningar har inte sällan i sitt bagage sådana starkt påverkande upplevelser. Det kan ha utvecklats till Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) eller till mer komplexa tillstånd som allvarliga dissociativa syndrom.

Personer som är drabbade behöver bli sedda utifrån perspektivet – att det är normala reaktioner på onormala händelser. De har drabbats av sådana händelser vi önskar att ingen skulle behöva vara med om och de behöver hjälp att se, känna och uppleva att det är över nu. De är i trygghet nu. De behöver bli väl mottagna i en djup medkänsla med den insikten. Bli bemötta med en sinnlig och finkänslig förståelse för att de fortfarande upplever det farligt och att detta gör deras tillvaro och deras egen kropp mycket svår att leva i.

Det kan för människor vara oerhört hoppingivande, hjälpande och så småningom läkande att bli bemötta som de hela personer de är. Även om de upplever sig splittrade, vara i kaos, i smärta, förvirrade eller avstängda så kan det bidra till att omvandla människors syn på sina svåra livserfarenheter.

Att släppa fram och handla utifrån medkänsla

Vi människor gör alltså allt vi kan för att klara av de svårigheter vi hamnar i. Vi gör så gott vi kan, utifrån våra förutsättningar. Hjärnan och kroppen anpassar sig och formas utifrån de strategier vi kan finna. Även när allt omkring oss med tiden kanske har förändrats, fortsätter våra hjärnor och kroppar att leva med de mönster som är skapade när faran upplevdes som värst. Det kan vara att ständigt försöka fly, kämpa emot eller stänga av, dvs dissociera.

Så omgivningen får inte svika och låta det fortgå att människor med trauman tystas ner. Vi runt omkring i vården, skolor, universitet, arbetsplatser, ja överallt i alla möten, behöver släppa fram vår tillgång till medkänsla och handla därefter.

Annica Lilja Ljung
Leg.psykoterapeut/socionom
Spec trauma & dissociation

Inlägget publicerades ursprungligen hos Mad in Sweden 21/03/2019.

Tillsammans med Christina Lejonöga har Annica skrivit boken Leva Nu – Om Trauma & Dissociation. Vi rekommenderar starkt att läsa den!

Det har blivit dags för årsmöte och som medlem är du givetvis inbjuden att delta. Syftet med årsmötet är att du som medlem ska kunna vara med och påverka din förening. Se dagordning här. Alla dokument till årsmötet kommer finnas tillgängliga för er här senast 8 mars 2020.

Medusas första år har passerat och det har varit ett spännande år. Vi har jobbat på många fronter för att komma igång med verksamheten. Vi har skrivit debattinlägg, gått Prideparaden, byggt hemsida, bloggat, träffat politiker, kartlagt vårdutbud, samlat in patientberättelser och intervjuat vårdgivare för att nämna några saker. Allt för att bygga en bättre bild av läget och lyfta fram vår patientgrupp på ett seriöst och effektivt sätt. Än finns mycket att göra och nu blickar vi framåt mot 2020.

Årsmötet äger rum söndagen den 15 mars 2020 klockan 13.00 till 15.00 på Barnhusgatan 4 i Stockholm.

Om du vill delta i mötet vill vi att du meddelar oss med namn och mailadress till [email protected] senast söndagen den 1 mars.  För att få delta behöver du ha betalat medlemsavgift under 2019 eller 2020.

Det kan du göra till årsmötet:

Kom med förslag. Har du några förslag på vad du tycker föreningen borde göra så kan du skicka in en motion. Var tydlig med vad du vill att föreningen ska besluta om. Styrelsen kommer sedan att titta på det och komma med en rekommendation på beslut till årsmötet, men själva beslutet tas på årsmötet.

Nominera en styrelsekandidat. Vill du vara med i styrelsen eller nominera någon annan. Den nominerade måste vara medlem eller stödmedlem i föreningen.

Motioner och nomineringar skickas in till [email protected] senast söndag 1 mars 2020.

Välkommen!

Med vänliga hälsningar
Styrelsen

En vanlig missuppfattning är att man vid depression främst är ledsen, visst kan man känna sig ledsen och ibland gråta, men de mer typiska symptomen är att allt känns meningslöst och att man känner sig avstängd och inte orkar eller vill göra saker som man vanligtvis gör utan problem.

Djupare depressioner kan medföra tankar och till och med planer på att ta sitt liv. Om du eller någon du känner har sådana tankar kan du kontakta Självmordslinjen på https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/ eller ringa 112 för att bli kopplad till jourhavande präst. Det går också att ta sig till närmsta psykakut, om det finns en i närheten.

Depression efter sexuella övergrepp

Att utsättas för sexuella övergrepp är en enorm kränkning av ens integritet och det medför ofta förr eller senare svåra känslor av olika slag. Depression är vanligt att hamna i efter ett övergrepp, det kan komma direkt efter eller så kan det dröja flera år innan det bryter ut.
När depressionen beror på ett trauma behöver inte bara depressionen, utan också det eller de trauman som ligger till grund för den behandlas. Oavsett hur lång tid det gått sen traumat måste det behandlas om det är av den grad att den som utsatts upplever depression på grund av det, annars är det stor risk att depressionen kommer tillbaka eller att traumat börjar yttra sig i andra symptom så som ångest eller smärtor. Att som vårdgivare fråga efter trauma blir därför viktigt under vårdbesöket, för att säkerställa att man har hela bilden och behandlar grundproblemet och inte bara det symptom patienten lider av just nu.

Återkommande depressioner

Depression kan vara recidiverande, dvs återkomma flera gånger under livet. Om man haft depression en gång ökar risken för att få det igen, men det blir också lättare att känna igen tecknen och söka hjälp i tid.
Ibland är depressionen bunden till årstider eller årsdagar av trauman man upplevt tidigare i livet, så att man upplever den mer under de perioderna. Att känna till vad ens depression utlöses av kan hjälpa en att hantera den, det går då att sätta in antidepressiva mediciner i förebyggande syfte, men själva vetskapen i sig gör också att man är mer förberedd.

Vad hjälper, vad hjälper inte?

Antidepressiva läkemedel kan hjälpa mot depression, men terapi behövs också, särskilt om depressionen beror på tidigare trauman. Att äta och sova bra, träna och aktivera sig hjälper, men är man för långt ner i depressionen kan det vara svårt att ta tag i. 

Att säga åt en deprimerad person att rycka upp sig, börja träna eller äta si eller så upplevs sällan som hjälpsamt utan kan snarare skapa en känsla av att man inte blir förstådd. Fråga i så fall hellre om personen skulle vilja/orka börja med det och om det finns något du kan göra för att hjälpa hen.

Deprimerade hjärnor fungerar inte på samma sätt som friska hjärnor, därför blir det svårt att rycka upp sig.