Share for change är ett forum initierat av Medusa där sexuellt utsatta kan sätta ord på sina upplevelser av att vara överlevare. Även närstående ges utrymme att uppmärksamma de utsattas situation. Syftet är att ge röst och utrymme åt de som aldrig hörs för att tillsammans verka för förändring. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.
Share for Change: Är Helvetet då, eller är det det där som sedan tar vid?
Under våren 2021 blossade det upp en debatt om att ge tidigare misstänkta våldtäktsmän talutrymme. Röster väcktes framförallt kring hur SVT har hanterat Göran Lambertz och Soran Ismail, men det här är bara att snudda vid ett större problem som vi som är människor nu och som framtida generationer står inför: Hur vi ska hantera utvecklingen av Metoo, att bryta kedjan av våld och förebygga sexuella övergrepp, mänskligt lidande och trauma. Vi måste göra upp med hur vi hanterar frågor om skuld, skam och ansvar. Det som är bortom upprättelse.
Jag vill egentligen inte dela min berättelse, men i min röst finns också historien om så många andra och om samhället idag. Här kommer ett vittnesmål från Sverige 2021.
METOO.
Det var jag det.
Men jag skrev inte det då, 2017.
För precis som många andra var jag helt inkapabel att uttrycka mig.
Jag befann mig i ett inferno av konsekvenser av det jag själv blivit utsatt för. Jag befinner mig fortfarande i detta outhärdliga, men jag skriver ändå.
Vi spolar tillbaka.
Då.
Jag föddes.
Sedan gick allt fel.
Det var gärningsmannen det var fel på, så troligtvis började det omedelbart. Gränslöshet. Att förväxla närhet med sex. Att förväxla sex med våld. Att förväxla våld med kontroll. Kontroll, ett substitut för känslan av underläge och utsatthet.
Det var villa, vovve, volvo, medelklass, akademikerföräldrar, akademikersyskon.
Och så det där… obeskrivbara.
Aggression. Våld. Sexuella övergrepp. Våldtäkt. Incest.
Men det var ju sådant som händer andra, inte sådana som oss?!
Vem. Som. Helst.
Dysfunktion har inte en skepnad. Det har flera.
Gärningsmannen blev arg när man gjorde motstånd. Han fick en spegelbild som var föga smickrande: Förövaren. Pedofilen. Våldtäktsmannen. ”Nej ge fan i att få mig att känna mig så där” verkade han tycka. För att lindra lidandet var det bäst att spela död, lämna kroppen som ett lik.
Ett kadaver i ett barnrum långt, långt bort härifrån fast ändå väldigt nära dig. En klasskamrat? En kollega? En vän? Någon som du känner? En granne? En släkting? En familjemedlem? Dig själv?
Vi var ju så många som sa Metoo.
Men jag vet att vi var många många fler. Ett mörkertal av människor som bar på skam, skuld och skräck. Kanske kommer sorgen en dag? Metoo var bara toppen av ett smältande isberg. I havet ligger vi som kämpar för våra liv, i en sörja av flytande kroppar av dem som tog slut och lämnade istället. Det går inte att göra din röst hörd om du får vatten i lungorna. På botten bor dom som ingen bryr sig om. För vissa av oss var vår berättelse för ful för att återge.
Också män är överlevare.
Också kvinnor är förövare.
Men de flesta av de som utsätter någon för våld och övergrepp är män.
För oss utsatta blir konsekvenserna de samma.
Också sveken, som syr sick-sack söm över våra revben.
Utsatthet och frånvaro även när vågorna ebbat ut. Mänsklighetens många ansikten som ser bort för alltid. Skolan, soc, rättsväsende, vård, omsorg, samhället, världen, universum.
Alla vet vi hur det känns när främlingarna, vännerna, släkten, syskonen och föräldrarna syr med korsstygn. Denna oändlig tråd av lidande som binder oss samman. Generationer av trauman.
För mig tog det inte slut, det blev bara värre. Ingen ingrep. Gärningsmannen blev aldrig tillfredsställd, gjorde han något avskyvärt så gjorde han sedan något värre. Gränserna rämnade som om han letade efter något som han inte kunde finna. Jag gissar att det egentligen var något annat han sökte. Kanske letade han efter kontakt, intimitet, trygghet, relation, anknytning. Men han kunde inte. Det blev bara aggression. Våld. Porr. Våldsporr. Övergrepp. Våldtäkt. Porr som återgavs i övergrepp.
Kanske ville han vara en pappa?
Men det är inte att vara en pappa att våldta sitt barn.
Är det att vara en människa att våldta någon?
Hjälp mig. Hjälp mig. Hjälp mig. Hjälp mig.
Skrev jag i dagboken då. Det var i slutet på gymnasiet.
Ingen kom och hjälpte så jag flydde därifrån. Tog allt jag kunde bära och sprang. Det sociala skyddsnätet har stora maskor ska ni veta, trillade nästan rakt igenom och snuddade med tårna i utsatthet.
Så här i efterhand: Sprang tills jag snubblade, gick sönder och föll itu.
För vissa går det ännu värre, jag lider med er.
Det här är nu, det är realtid, för jag är ung ännu, men sönder på heltid för det jag utsattes för i helvetet på jorden.
Och när vi ändå snackar om sexuella övergrepp, då undrar jag.
Är Helvetet då, eller är det det där som sedan tar vid?
Konsekvenserna efteråt är så omfattande att det kan krossa ett helt liv. Det är här en fråga om demokrati, för vi som utsätts får så svåra konsekvenser att vi plockas bort från samhället och fråntas vår demokratiska röst.
Många lever vi med konsekvenserna av övergrepp. Många lever vi med det i flera år, om inte för alltid. Vården är obefintlig, kunskapsglappet enormt. Somliga av oss är inte längre vid liv. Andra av oss existerar som på halvtid, svävandes mittemellan i ett plågsamt repeat av C-PTSD, flashbacks, depressioner, ätstörningar, lidande och självplågeri. Vi får ett traumatiserat nervsystem som ger smärtor och konstant utmattning. Själv har jag inte sovit en hel natt på sju år. Jag är knappt trettio år, detta är Sverige idag, nutid. Det här är konsekvenserna av sexuella övergrepp, trauma ger förändringar på hjärnans struktur, det ger ett hyperalert alarmsystem.
Det är det som blev mitt liv, ett liv som aldrig blev av.
Fuck you människans motvilja att möta skam, skuld och ansvar.
Progression riktar sig framåt. Utveckling sker utåt och vidare. Inte genom att cirkulera och backa bort från ansvar. Om människan ska rikta sig någonstans så måste det vara på väg mot något och inte bort ifrån.
Nej. Det här är inte utveckling, det här är inte Metoo som mognat.
När Metoo vecklar ut sig och släpper sina blad uppstår ett rum, en öppen yta utan höljen. Över tröskeln och in i mitten ska dom gå som bär på skuld. Med hög röst i ett rum utan väggar ska de förkunna vad dom har gjort med oss som inte valde. I vibrationerna av deras röster uppstår ett eko som kan föra oss vidare. Det är där diskussionen kan ta form.
Det här är inte en diskussion om oss som blev utsatta. Det är en diskussion om er, ni, du som utsatte oss, ert ansvar och er skuld. Om du bär din skuld, på riktigt, vad sker då i dig som människa? Vilka konsekvenser bör du då ta? Den delen av dig som begick det här avskyvärda, vad hade den delen behövt istället?
Hur kan vi hindra en människa från att begå denna ovärdiga handling?
Mot, sig själv.
Att begå ett sexuellt övergrepp är ett misslyckande som människa.
Förövare är den som för över sin dysfunktion på andra. Denna överförare måste förstå att det som vi tar från andra, det tar vi också från oss själva. Rätten till ett liv i värdighet.
Skillnaden är bara den, att enbart den som gjorde valet att skada bär skulden för det som skett.
Skulden den är evig, men bär den i din famn och låt den föra dig i en annan riktning.
Play.
Nutid. 2021.
Gärningsmannen blev anmäld, förhörd och häktad. Sedan släppt, i brist på bevis.
Det hade gått så många år innan jag kunde göra min röst hörd. Men vad gör det? En fällande dom skulle ändå inte hjälpt mig. För konsekvenserna finns redan i mig. I min kropp. Konsekvenserna av sexuella övergrepp är ett liv i lidande. Jag behöver inte upprättelse, vad ska jag med det till!? Jag ber er bara om en sak: bryt generationer av trauman, möt din skam, din skuld och ditt ansvar.
/Kvinna 30 år
#metoo
#metooincest
#jagväntarpåminvård
#shareforchange
Vill du också dela med dig av dina uppefter sexuella övergrepp? Eller är du närstående och vill uppmärksamma sexuellt utsattas situation? Skicka din text till hej@patientforeningenmedusa.com. Max 1 200 ord.