Debatt: Vi måste prata om traumavården
Här nedan är utdrag ur en debattartikel som vi skrev i Psykiatriska Riksföreningen för Sjuksköterskors (PRF) medlemstidning Psyche. Sjuksköterskor inom psykiatrin möter vår patientgrupp ofta och det är viktigt att de lyfter behovet av alternativ när behandlingar inte fungerar. Debattartikeln hittar du här på sidan 19.
Posttraumatiskt stressyndrom, dissociativa störningar, depression, ångestproblematik, ätstörningar, missbruk och självskada är alla vanliga symtom som uppstår efter att man utsatts för ett eller flera sexuella övergrepp.
Det går att läka skadorna, men fokus i offentliga vården hamnar ofta på att lindra symtomen istället för att bearbeta själva traumat. Botar man bara symtomen finns en stor risk att det utvecklas nya eftersom grundorsaken, traumat, inte är bearbetat. De här patienterna återvänder därför till vården gång på gång. En kostsam och påfrestande process för både patienterna och samhället.
Det finns förstås mottagningar i Sverige som erbjuder kvalificerad traumavård. Men de är allt för få och köerna ringlar så långa att vissa av dessa kliniker tycks hemlighållas. Medusa har flertalet medlemmar som kämpat i månader för att få en remiss till en relevant mottagning, bara för att få till svar att de är för komplext traumatiserade för att kunna få hjälp av landstinget. Man hänvisar till privat vård och att patienterna ska engagera sig i patientorganisationer för att påverka politiskt.
Det är tyvärr så här vården ser ut när man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Vi hör från politiker vi möter som driver de här frågorna att de ofta får till svar att den offentliga vården har lösningar som fungerar. Det kanske ser så ut från ett inifrånperspektiv. Men vi har ett utifrånperspektiv; lösningarna fungerar inte. Att
hänvisa en sjuk person till att söka vård privat eller att engagera sig ideellt är inte en lösning.
Vi är för många patienter och lösningarna är för få, för snävt riktade. Vi är inte en liten grupp utanför samhället. Vi finns överallt. I skolorna. På arbetsplatsen. Bland vännerna. Vi har olika grader av traumatisering, olika diagnoser och framförallt är vi olika människor. Det går inte att förvänta sig att enbart KBT ska fungera för alla. Det är ett utbrett och komplext problem och det finns inte någon person som är ansvarig för hur det ser ut idag.
Vi måste alla ta vårt ansvar, erkänna problemet och lyfta frågan. Sjuksköterskor inom psykiatrin möter de här patienterna ofta. Vi vet att ni bryr er, men vi vet också att det är svårt att få gehör. Vi hoppas och önskar att ni kan hjälpa oss att fortsätta lyfta frågan. Alla som utsatts för sexuella övergrepp har upplevt ett stort svek. Låt inte psykiatrin fortsätta svika dem.
Jonas Lind, ordförande Patientföreningen Medusa
Flo Fermelin, ledamot Patientföreningen Medusa