Konsekvenser efter sexuella övergrepp: dissociation
Dissociation kan liknas vid att försvinna iväg i fantasin, som vid dagdrömmande. Alla har dissocierat någon gång, men när det sker regelbundet och på ett sätt som stör ens liv kan man ha en dissociativ störning.
När man utsätts för ett trauma som är för svårt för en att hantera kan hjärnan använda dissociation som ett sätt att psykiskt distansera sig eller fly från situationen. Kroppen är kvar, men du är inte där längre.
Man kan också “koppla bort” delar av kroppen, till exempel den del som utsatts för traumat. Det är ett sätt för kroppen att stänga av just där, så att du slipper känna av det som händer.
Dissociation är inte farligt och det är egentligen inte en sjukdom, utan en försvarsmekanism med syftet att skydda dig från minnena av dina trauman. Problemet brukar komma när dissociationen avtar, när murarna du haft för att skydda dig mot traumat börjar gå sönder. Det är alltså traumat som är själva skadan, dissociation är bara ett sätt att överleva och det kan bli enklare att förhålla sig till sin dissociativa störning om man ser det så.
Dissociativa störningar finns i olika grad och former, nedan går vi igenom dem lite kort.
Depersonalisation och derealisation
Att känna sig overklig eller som att världen runt omkring en är overklig kallas depersonalisation och derealisation. Vid depersonalisation är det svårt att riktigt förstå vem man själv är, man kanske ser sig i spegeln men personen man ser känns inte som “jag”. Ibland vet man inte alls vem man är, ibland har man en aning, men det känns ändå overkligt.
Vid derealisation är det istället omgivningen som känns främmande, kanske en plats man varit på många gånger eller en person man känner väl. Det är lite som motsatsen till déjà vu, där man känner att något som inte hänt faktiskt har hänt förut, här känner man sig istället totalt främmande inför något som borde vara väldigt bekant.
Dissociativ amnesi
Vid dissociation kan man få minnesluckor, det händer när delar av ett minne lagras på olika sätt och det är ett sätt för hjärnan att skydda dig från det minnet.
DID
Dissociativ identitetsstörning, tidigare kallat multipel personlighetsstörning är när man utvecklat flera personligheter som ett sätt att hantera sina trauman. DID kan utvecklas hos barn som utsätts för upprepade trauman i den tidiga barndomen, det vill säga innan de bildat en känsla av vem “jag” är. Det brukar göras vid 6-8 års ålder. Börjar ens personlighet delas upp innan den åldern utvecklas man helt enkelt som flera personligheter i en och samma kropp. De olika personligheterna, även kallade alters, bär på olika delar av trauman och andra minnen, och har olika uppgifter i livet. De alters som har som uppgift att fungera i vardagen är ofta inte medvetna om de hemska saker som kroppen har utsatts för.
Många tänker sig kanske att det syns tydligt hos en person om hen har DID, men DID ska inte märkas, varken för personen som har det eller omgivningen.
ANP = Apparently normal part, de delar som sköter vardagslivet
EP = Emotional part, de delar som bär på trauman
Bilden förklarar skillnaden i strukturen på dissociationen om du har primär, sekundär eller tertiär dissociation. Tertiär dissociation är det man har vid DID, då har man flera Apparently Normal Parts (alters som sköter vardagen) samt flera Emotional Parts (alters som bär på trauman). Vid OSDD har man sekundär dissociation, då har man som vid DID flera Emotional Parts, men endast en Apparently Normal Part som sköter vardagen.
OSDD/DDNOS
Det finns även några varianter av dissociativa störningar som går under OSDD/DDNOS (beroende på vilken diagnosmanual man går efter). Det är alltså en dissociativ störning utan närmare specifikation, Otherwise Specified Dissociative Disorder eller Not Otherwise Specified. Då har man en dissociativ störning men uppfyller inte kriterierna för DID. Det kan till exempel vara att ens alters inte är fullt utvecklade egna personligheter, utan mer som olika delar av en och samma person, eller att man inte har några minnesluckor i vardagslivet.
Dissociativa kramper och andra kroppsliga symptom
Trauman lagras både i hjärnan och i kroppen och när dissociationen börjar brista och minnena kommer tillbaka ger de sig även uttryck som diverse kroppsliga symptom. Epilepsiliknande kramper kan vara ett sådant symptom. Men även mer stilla kramper och känselbortfall kan förekomma, både i vaket och sovande tillstånd. Det är också vanligt att uppleva dimsyn, kräkreflexer, andningsstopp, stamningar och stumhet.
När murarna börjar brista
Det är när murarna som skyddat en börjar brista som livet brukar bli svårt. Det är väldigt individuellt hur långt tid det tar, och när man börjat minnas ett trauma händer det ibland att man glömmer bort det ett tag igen. Det kan alltså ta många år.
Att börja minnas är en svår process och det är vanligt att man tvivlar på sina minnen och tror att de är påhittade. Det är viktigt då att ha en vårdgivare som tror på en och förstår hur dissociation fungerar.
Det vi hör från våra medlemmar idag är att vården i stort behöver utbilda sig mer inom dissociation. Allt för ofta blandas det ihop med andra diagnoser och när det gäller mer omfattande dissociativa störningar som DID och OSDD så är det mycket svårt att få hjälp. Vi har kontakt med flertalet personer med dessa diagnoser som hamnat utanför systemet för att det inte finns någon mottagning som kan hantera deras problematik, de blir istället hänvisade till att söka vård privat.
För dig som vill läsa mer om dissociation:
http://traumadissociation.com/index.html
https://www.mayoclinic.org/diseases-conditions/dissociative-disorders/symptoms-causes/syc-20355215